mitttrad

När jag står med armarna om mitt äppelträd eller går runt i så många cirklar att till och med löven längst ner, pressade med gräset från i sommras, får luft i sig och lättsamt följer min skos form känner jag lyckan i mig. för allting passar så bra, de orangea-röda och gula löven runt mina vita converse tillsammnas med doften av höst och fukt som trängt sig in i jorden. men jag vet att lyckan inte varar länge. så fort jag lämnar platsen och är inomhus bland plugg och liknande saker, så försvinner den; sålänge jag inte har någonstans att lägga undan den på. Jag tänker det som en hylla och den hyllan kan vara längtan, om längtan inför något finns där inom mig, så vet jag att lyckan kommer tillbaka och jag kan alltid plocka fram den i bakhuvudet när jag inte befinner mig på de bästa platserna. När ingen hylla finns där ramlar lyckan ner så djupt i bakhuvudet att den är svårt att plocka fram, då är det lättare att ta fram de sämre sakerna som gör tillfället ännu jobbigare. detta var säkert helt oförståelgit men jag har svårt att hindra mina filosofiska tankar som kommer över mig. ibland skriver jag dem, ibland inte.

Gissa vad jag har gjort?? en pumpa! :D