Unglued
Förlåt för ett riktigt deprimerande inlägg sist, eller nej inte förlåt. det var liksom så jag mådde och det kändes som om jag var den enda som visste hur det känns när golvet man står på inte bär en längre eller bron man försöker gå över börjar tappa sina brädor. att förmedla sina känslor lyckliga som sorgliga är ungefär vad min blogg handlar om, jag är inte så mycket för mode och sådant som ni säkert märkt. Den handlar också om att förändra känslorna i den riktning man vill de ska gå mot. eller nu kanske jag blandar ihop det hela med min dagbok, jag vet inte.
Igår var jag tillsist tvungen att öppna dörren och andas in den fuktiga och nattliga luften i mina lungor. mina fötter fick nästan köldskador och det är nästan att jag glömt att det inte är sommar längre. Smulan var också med mig och sedan stod jag ett bra tag och kramade mitt äppelträd som har alla sina löv på marken nu. Den dåliga energin i mig hade svårt att sätta sig i grenarna som den brukar och sedan skickas iväg någon annanstans i världen. Och jag visste att lyckan som fanns någonstans i bakhuvudet skulle sjunka ännu djupare om jag gick inomhus, så jag tog med mig en liten del av naturen, tre stora löv i olika färger. de hade jag mellan mina fingrar och jag lät höstlukten utifrån som satt länge kvar i löven fylla mina tankar. Därefter värmde jag mjölken på nytt, rostade om mina mackor och vände på lakanet. 
