Varför är längtan så svår att hitta när saknaden är stor?
Ibland när det finns mycket av de dåliga sakerna omkring en, är glädjen alltid svår att känna. Jag tänker det som en hängbro i huvudet, när brädorna måste bära alltför mycket går den sönder. Glädjen och längtan faller medan sorgen och saknaden klättrar upp. Trots att man vet att man var glad innan och att det finns mycket att längta till är det inte det enklaste att plocka upp den. Ibland faller den så långt ner i bakhuvudet att man inte ens ser en skymt av den och då känns det som att man inte längre vill leva. Men plötsligt så ändras allting och brädorna ligger på sin plats igen.
Att tiden läker alla sår stämmer nog inte, en del sår läker med tiden medan andra gör en starkare. Inte för att detta inlägg liknar mina nutida tankar och känslor, men jag vet att de gör det hos någon annan. Skriver lite senare ikväll, ha det bra!♥
